Nu i morse när jag satt med mackan i handen och läste VLT fastnade jag för en artikel som handlade om göteborgsbranden vid Backaplan, ni vet den där anlagda diskoteksbranden som tog 63 människors liv.

Det var 10 år sedan.

10 jävla år sen!! Jag kommer ihåg det som igår när bilderna visades på TVn och man kunde läsa om det i landets alla dagstidningar. Kommer ihåg det som om det var igår. Det var 10 år sedan. Det känns fullkomligt overkligt. Och då kommer tankar som " Herregud, vad har jag gjort under dessa 10 år? Det är förfan halva min livstid. Kommer följande 10 år gå lika snabbt? Vad gör jag egentligen med mitt liv? Och vad har jag gjort?" Tänkare som jag är..

Tiden går så sjukt fort. Eller gör den verkligen det? Jag menar, tio år är ändå 10 år, 120 månader, 520 veckor, 3640 dagar, 87360 timmar, 5241600 minuter och 314496000 sekunder. Men asså, låter inte 314496000 sekunder lite väl lite??
Usch, nu stressar jag upp mig själv i onödan känns det som. Men den där artikeln, egentligen som vilken annan artikel som helst, har fått mig att tänka på hur man faktiskt utnyttjar den tid man fått. Jag menar verkligen inte att man ska vara på topp jämt, att alltid se allt positivt, att alltid vara på bra humör och att alltid vara stark. För det är OKEJ att någon gång fälla tårar, att någon gång luta sig mot någon annans axel i hopp om tröst, att någon gång bara vara jävligt sur utan anledning. Det är okej. Det viktigaste är dock att man har den inre styrkan att gå vidare, att leva sitt liv, att LEVA de X antal sekunder man tilldelats. Personligen tror jag att många människor hindras av sin rädsla för det nya, okända, annat än de yttre faktorer man så gärna vill skylla på. För det är det mest bekväma, att skylla på andra människor när man mår dåligt själv. För det är fruktansvärt energikrävande att gå in i sig själv och ta tag i det verkliga problemet, men det är oftast, näst intill alltid, där problemet sitter.

Och även fast jag kommit till den insikten att allt, eller det mesta, bottnar i en själv (både gott och ont) så kan jag finna det svårt ibland att leva upp till sanningen, det jag kommit till insikt om. För till saken hör att det är inte så svårt att komma till insikt, det svåra är att leva upp till det man tror på. You can talk the talk, but you gotta walk the walk to.

Nu har jag även kommit til insikt att jag om 88800 sekunder ska ha mitt första fysikprov, så jag borde sätta lite fart. Men fysik asså. Det är så logiskt, inte alls lika intressant som känslor, som inte har någon logik i sig what so ever. Men ja, så kanske det är lite av charmen med det hela..