KÄRLEK. LOVE. Vad är det egentligen? Menar nu inte enbart kärleken mellan man/ kvinna (man/man, kvinna/kvinna) utan även den som finns mellan vänner. Kärlek in general. Ska det alltid behöva gå så långt att man, när man till slut har givit den andra personen sitt förtroende, rivit muren som alltid finns där till en början, tappar allt man byggt upp tillsammans? Är det bara en tidsfråga innan det händer? Man tror att man känner någon, att man har fått den på samma nivå som en själv, och sen ba POOF så blir allt noll, zero. Allt man byggt upp tillsammans, eller ja, allt man trodde man byggt upp tillsammans, är bara som bortblåst. Vågar man, efter en sån sak, ge någon sitt fulla förtroende igen? Är det värt det? Och om man nu väntar med att let it go, släppa på hämningarna, HUR länge ska man vänta innan man vet att man inte blir sårad/besviken?

 Även fast jag vill att den frågan ska ha ett svar så finns det inte, det vet jag. Man måste alltid räkna med att bli sårad, det finns ingen begränsad tidsperiod som säger att ja NU kan du inte bli besviken längre, för när det gäller kärlek på alla dess plan så finns inga skyddsnät. Man bara slänger sig ut i det okända och hoppas på att någon ska ta emot en i sin famn. Ibland tar en famn emot en men den visar sig vara fake och släpper efter ett tag. Och hur ska man då veta vilka famnar som är fake och vilka som inte är det? Det kan man inte veta. För det kärlek handlar om är att våga släppa taget, att våga satsa, att våga hoppas på att man inte hamnar i en fake-famn.
Och sådana har jag landat i ett par gånger, jag har äntligen släppt taget, men råkat hamna i en fake-famn. Ibland känns det mer, ibland mindre, men för varje gång tappar man litegrann av det förtroende man har att ta ur sitt hjärta och ge bort till någon annan. För det kommer inte tillbaka. Men man får hoppas att det alltid finns lite kvar att ge till nästa famn som tar emot en när man slänger sig ut i det okända. Kärlek. Vilken grej alltså.
Värre än Bungy jump, kan jag tänka mig.