Idag tog jag tåget till stockholm för att ta en fika med Christoffer, den svenska pappan i den franska familj som jag SKA flytta till. Även den lilla pojken, Baptiste var med, hur söt som helst. Christoffer var verkligen jättetrevlig (och även riktigt snygg med assnygga jeans! haha) och vi pratade om allt möjligt. Jag ska åka ner strax efter nyår, kanske runt den 2a/3e januari. Jag tror det kommer bli jättebra! Hoppas det iaf.
När jag kom, precis innan jag skulle träffa Christoffer, sprang jag på ANDREAS. Oh my god, hur stor är chansen? Han, Broström och Lif hade vart på DJ Tiesto nånting, alltså en konsert med typ techno-musik. Världen är så jävla liten. Men ingen kan påstå att den inte har humor.

På tåget ner satt jag vid en kvinna i 35-års åldern. Hon bar läderbyxor med slitna jympaskor och en grådaskig vindjacka. Inte sneakers liksom, utan verkligen jympaskor. Jag ba satt där helt förundrad över hur någon faktiskt kunde skapa den kombinationen och sedan även gå ut med den bland folk. Och jag tittade på vad jag själv hade på mig och kände mig fruktansvärt snyggt klädd. Jag kände mig nöjd med mig själv. Och då när jag satt där i min ensamhet kom tankarna igång som vanligt! Hur kan man egentligen bli glad över att någon annan har misslyckats? Är inte det lite patetiskt?

Jag tänker på alla gånger som människor gör sig roliga på andras bekostnad, och växer i andras misery mer eller mindre. Det är väl ändå inte lycka på det sätt som lycka ska vara? Det är bara patetiskt att man utnyttjar någon annan för att må bättre själv. Men ändå är det så många gör (jag skulle nästan vilja hävda alla) more, or less.
Om man når toppen tack vare andras misery har man inte nått toppen, inte på riktigt. Så då, när jag satt där och var patetiskt lycklig över hennes misery, sa jag till mig själv att den 35-åriga kvinnan kunde få ha sina läderbyxor och jympaskor om hon ville det. Och att jag skulle va lika snyggt klädd även fast hon övergick till att vara en modeguru. Dagens insikt.