Jag har nu varit här i sex dagar. Känns som 1 månad. Minst. Inte för att jag inte trivs, det är inte det, de är verkligen jättesnälla mot mig och vill verkligen att jag ska må bra, det både känner jag och märker jag. Det är bara det att jag tycker det är lite långtråkigt att inte träffa några människor jag kan prata med och skratta med liksom. Det är väl som mamma sa att nu är nyhetens behag över och när det händer kan det bli så att man har en liten down-period. Jag hoppas verkligen att jag kan börja skolan nu på tisdag så jag iaf kan komma ut från huset ett tag. Om det var en vettig stad jag bodde i skulle jag ju kunna dra ner på stan o sätta mig på ett café eller vad som helst men nu är det liksom...jahapp, ska jag ta bilen o checka in senaste diskmedels-märket som kommit in på Super-U eller ska jag åka till kyrkan där inte någon hängt typ en enda gång under 2000-talet?

Jag ska iallafall vara kvar, jag är för tjurig för att åka hem. Och herregud, som sagt, det har gått 6 dagar. Det är bara så ansträngande nu när ALLT är nytt. Landet, byn, språket, familjen, barnen, att ta hand om barn, familjens rutiner, nytt hus, nya frukostflingor, ingen Let's dance på fredagar. Etc.
Det tar bara ett tag att komma in i. Men som sagt. 6 dagar.

Imorgon är jag iallafall ledig är det tänkt. Får se om jag kan få tag på nån kartbok och kolla upp vägen till Annemasse, staden där jag ska gå i skola, och kanske åka dit! Bilen jag kör är lite gammal och skruttig och pruttar på som en traktor, men den ska nog hålla dit hoppas jag.

Jag saknar er. Men jag är där jag är och jag stannar, for now. Kärlek!

Always//

fanny